Annabella hemkommen från Mars, den högsta höjden hon känt sedan januari förra året, fast med viss skullnad eftersom då var det sjunde himlen. det e ju en jädra skillnad. Mars e hett men tomt och outforskat men det var skönt att komma hem tll cafeet igen. Annabella sätter sig i parken utanför cafeet. I parken är det vår nu, solen värmer. Annabella tänker på Cafeet hon byggde upp för över 2 år sedan, hennes baby. Nu sitter hon i parken och tankarna far igenom huvudet.
Hon är inte alltid lika lycklig som hon utger sig för att vara. Det är nog fler som inte är tyvärr.
Man går undan och gråter när ingen ser, gömd bakom en dataskärm
men håller skenet upp och ler. frågar någon hur man mår håller man färgen förståss man vill ju inte lasta över problem till sina vänner som har roligt och är lyckliga.
Ibland e man så korkad att man skäms över sig själv,
men tvingar sig på något sätt att se förbi det och le igen och
fortsätta med något som gång på gång gör ont och som man är helt medveten om.
varför gör jag det? tänker hon. tycker jag om att bli sårad? Gillar jag drama? Ja kanske. Jag utsätter mig ju frivilligt för det
Annabella konstaterar att ibland är Second life värre än RL Annabella reser sig upp och går in i cafeet och ställer fram nygräddade semlor och kanelbullar för ev. gäster under dagen. Det som får henne glad är besökare och skrattet melan väggarna i kafeet, Cafeet ger glädje och sysselsättning.
